Min kompis Johan ringde en dag med ett fantastiskt förslag. Hans kusin letade trummis till sitt band och jag fick telefonnumret. Året var 1999 och jag hade precis flyttat till Göteborg för att plugga Väg- och Vattenbyggnad (vad i helvete?!) på Chalmers. Jag ringde upp kusinen Martin och stämde av musiksmaken. Jodå, båda hade så pass bred smak inom rocken att det inte var några större problem att hitta gemensamma favoriter.
Martin läste data eller nåt sånt och var en otroligt vänlig själ med torr, nördig humor. Han lyssnade mycket på goth och doom men även 80-talshårdrock som Twisted Sister. Husgudar: gamla Katatonia. Han hade varit medlem i doom/death-bandet Forest of Shadows. Nu hade han startat ett band med några bekanta på Chalmers. Hur de lärt känna varann vet jag inte. Jag blev i alla fall inbjuden till kommande rep för att testa lite.
På Chalmers stod jag i bankomatkön när en kille i keps kom och blängde på mig. Det var Niclas Nilsson som spelade gitarr i bandet. Han såg mina trumpinnar och lade ihop två och två. Niclas såg lite butter ut men visade sig snabbt vara en rolig smålänning som var grym på gitarr. Han visade vägen till replokalen som var några trappor upp i ett hus på Chalmers-området, lyckosamt för annars hade jag aldrig hittat. Han kom från Ryd och hade haft några olika band i gymnasiet, bl. a. Semen Suicide (bra namn!) och Dumbgrind. Husgudar: Nirvana. Hans band hade haft gig och till och med spelat in egna låtar i studio och gett ut dem på olika samlingsskivor. Han hade bråttom hem till badkaret efter våra rep så vi kallade honom i smyg för ”Badarn”.
Väl i replokalen möter jag Fredrik (gitarr/sång). Han gillar grunge. Och postgrunge. Husgudar: Pearl Jam. Han hade en sån där CD-växlare där 100 CD-skivor åkte runt i en karusell, ganska otrolig mekanik. Han hade garanterat alla CD med Nickelback och Puddle of Mudd i den. För att inte tala om Pearl Jam förstås.
Våra första rep var kul och vi trivdes ihop. Vi försökte enas om några låtar att köra. Eftersom Niclas och Fredrik inte gillade metal gick det bort. Niclas gillade blues men fick fetnej från övriga. Jag gillade Ramones och liknande treackordspunk men det gjorde ingen annan. Då hamnade vi på grunge, som alla gillade (gemensamma husgudar: Alice In Chains) och diverse pop-punk-rock, som mest jag gillade men där alla kunde hitta acceptabla låtar. Vi lade till några gamla standards som ”Sweet Home Alabama” och ”Mrs. Robinson”. Vi körde även ”Losing my religion” med Niclas på mandolin. Niclas förde in ett gäng Beatles-låtar och där hade vi en okej blandning.
Vi körde på drygt ett år. Jag försökte få till några olika gig men de andra tyckte inte vi var redo (och det var inte direkt så att vi fick nåt konkret erbjudande heller). Men så i början av 2001 dök det upp något. Musikföreningen vi tillhörde, CROC, skulle ha en konsert med alla intresserade band. Vi anmälde oss och började repa in ett set.
Frågan om bandnamn blev nu akut. Vi hade under året småtjafsat om bandnamn hela tiden. Mest var det jag som kom med mängder av bra förslag som de andra inte gillade (utom Niclas som tyckte vi kunde heta vad som helst), och de andra kom med enstaka förslag som var sämre. Jag kan väl erkänna i efterhand att jag var obstinat i namnfrågan. Ett tidigt förslag var The Pet Peeves som var inspirerat från ett avsnitt av Fresh Prince in Bel-Air. Det röstades ned och istället tog vi ett annat av mina förslag, The Fake McCoys. Det var taget från en Larson-teckning och Martin gjorde till och med en enkel hemsida med detta namn. Efter ett tag vi fick mejl från ett annat göteborgsband som sade sig vara före oss med namnet: ”Sluta eller byt. Sluta helst”. Otrevliga jävlar! Till slut tog vi namnet Pogo Pedagog. Det kom från en bild på Sator som jag sett i tidningen, där de stod med pekpinnar och overhead-apparat i ett klassrum.
Dagen för vårt första gig kom, 15 februari 2001. När vi gjorde soundcheck skulle vi köra en ganska svår låt, ”Digging the Grave” av Faith No More. Det är en sån där låt som känns mycket snabbare än vad den är. Jag räknade in den för snabbt och ingen hann med – bryt. Två gånger! Ett annat band som stod i hörnet började garva. Med en olycksbådande känsla gick vi och åt middag.
Vi började publikfriande med ”800 grader”. Mycket folk och alla var glada, tjohoo! Det här var livet! ”Sharp dressed man” (more cowbell!) var kanske lite gubbig för publiken, men tillbaks igen med Theraphy?s ”Nowhere”. Så var det dags för den svåra… ”Digging the Grave”. Niclas som sjöng den skötte även inräkningen, lugnt och fint till 8. Tempot hålls väl hyfsat låten igenom men lyssna vid 2:30… det är ljudet av ren mjölksyra. Dags för två coola Alice In Chains-låtar. ”No Excuses” hade jag tragglat mycket hos min trumlärare. ”What the Hell Have I?” är gigets höjdpunkt, bästa låten! Avslutningen med två Beatles-låtar fullbordade det splittrade (eller varierade) intrycket. I sista låten tar Fredriks röst helt slut och han avslutar på ren vilja.
Stilstudie av fotograf Tobias Thorén:
Lyssna på hela giget här. Varning för tveksam ljudkvalitet. Den som orkar igenom hela… kan få lyssna på ett gig till.
Tillbaks i replokalen fortsatte vi i samma anda ett år till men slitningar började uppstå. Vi började tröttna på många av låtarna men engagemanget/viljan/tiden att träna på nya låtar hemma mellan repen varierade stort. Jag sprutade ur mig låtförslag och behövde ju inte lägga tid på att ta ut ackord och sådant. För andra var det motigare och om de inte var jätteförtjusta i de nya förslagen heller blev det tungrott. Ofta kom vi till ett rep och det var någon som inte hade tränat på den nya låten vi skulle spela. Irritationen växte och det ledde till slut till att Niclas slutade och var borta ganska länge. Det var nog en välbehövlig paus för alla men lyckan var stor när han kom tillbaks.
De här låtarna från replokalen tror jag är från tiden som trio. Två Godsmack och en Weezer. Jag försöker mig på dubbelkagge och improviserade fill vilket inte går lysande.
Vi bytte replokal till en fin i källaren på det nybyggda kårhuset. En gång kom det in en student (typ en brat) och bad oss dämpa för de kunde inte plugga två våningar upp. Vilken idiot, de får väl plugga nån annanstans?
Ibland lattjade vi med mig på gitarr på ”Blitzkrieg Bop” och ”tourette’s” eftersom de var så enkla att jag nästan kunde dem. Jag sjöng ibland också men vi brukade få avbryta låtarna p.g.a. av att Fredrik inte kunde spela dubbelvikt.
Två år efter den första CROCKROCK:en var vi redo att köra igen. Den här gången satsade vi på grunge rakt av, förutom ett intro hämtat från Pulp Fiction. Det var självklart dags för ett nytt namn. Jag föreslåg Sayonara Suckers (med eller utan ”The” i början) vilket jag tyckte var asbra (taget från en Queers-låt) men ”för otrevligt” enligt övriga. Martin föreslog Sole Desertion (från ”Would?” av Alice In Chains) men det var för hårdrock. Till slut valde vi Martins förslag Evading Ties och hade det tills någon (Martin?) kom på Bail. För att vara speciella lade jag till ett ”e” i slutet och vips hette vi Baile vilket kändes coolt tills Martins kusin Johan sa att det lät som att vi sa ”bil” på östgötska.
Andra giget var 4 april 2004 och inleds med Fredriks fantastiska påannonsering ”Vi heter Baile och vi spelar… nu”. Vi andra trodde att han skulle säga ”grunge” eller ”ROCK ’N’ ROLL!” med lite pondus och så kom ett försynt ”…nu”. Haha! Publiken hängde i baren mellan banden och vi trodde att de skulle komma rusande under ”Misirlou”. Det blev inte så. Och inte under låten efter, eller den efter det heller… De själar som vågade sig fram bjöds på coola grunge-klassiker som ”Crackerman” (Stone Temple Pilots), redan nämnda ”Would?”, Nirvanas ”Aneurysm” och andra. Jag är rätt nöjd med vår insats men en ostämd gitarr stör i ”Heaven Beside you”. Klassisk påannonsering igen av Fredrik av sista låten: -”Vi tänkte avsluta med en Pearl Jam-låt” (några i publiken ropar ”Jaa!”) -”Ni har säkert inte hört den”. Allt för att inte väcka några förväntningar.
Vi fortsatte ett par år efter detta men det blev tyvärr inga fler gig. Vi satsade lite mer på egna låtar och hade en handfull halvklara. Jag skrev text till två av dem. Den första var ”Cheer & Smile!” som jag tror Fredrik skrivit och tyckte var för simpel. Jag gillade den dock skarpt och tyckte den behövde en text. Jag skrev en punkig ”jag skiter i allt”-text med ironisk titel. Martin hade också en bra låt, med gitarrsolo stulet från Misfits ”Descending Angel”. Texten var inspirerad av Therapy? men blev mest depp-klyschig. Vi pratade om att hitta en studio och spela in men det blev aldrig av. (Blogginlägget fortsätter efter låttexterna).
Cheer & Smile!
Music by Freddan, lyrics by Dennis
[C#] I don’t want to stand in line
I don’t want to change the world
I don’t want to cheer you up
I don’t want to kiss their [G#] feet [F#]
But I want you to die right now
I just want you to die right now
I don’t want to act polite
I don’t want to sober up
I don’t want to get a grip
I don’t want to make them smile
But I want you to die right now
I just want you to die, cheer & smile!
Bad Cockroach Day
Music by Martin, lyrics by Dennis
Verse 1:
Day of roaches getting old and I’m sinking below
Awkward joy I’ve never felt, still I’m walking alone
Chorus:
Colours can not reach my eyes
Now I feel my insides rip and tear
And I’m bleeding again
Roses can not scent my air
And I dream of things I dare not name
And I’m screaming again
Verse 2:
Brandished hate of warmth and greed was feeding my pain
Wrong side of my tounge was used, now I’m fucked up and deranged
Chorus, solo, chorus
Ingen av våra egna låtar finns inspelade men här kan jag exklusivt presentera Martins instrumentala hemma-demo av ”Bad Cockroach Day” (som hette något annat då). När vi fick höra låtar med Niclas gamla band blev vi blown away av hur bra det var. ”Logic vs Gutfeelings part 2” adopterade vi direkt. Semen Suicide är Niclas Nirvana tribute-band.
Denna spellista är en bra sammanfattning av låtarna vi körde under våra dryga 5 år tillsammans, en tid som tillhör mina bästa minnen.
