I trean var jag med i skolans melodifestival. 4 av klassens tjejer skulle mima till en låt av Lili & Sussie. De hade en kompgitarrist (Micke) men behövde en till. Av mystisk och okänd anledning frågade de mig! Jag tackade ja1. Det var ju förstås spännande och intressant.Vi repade2 hemma hos en av tjejerna.
Jag insåg att jag behövde en gitarr. På den tiden fanns leklador i bostadsområdena, det var ungefär som öppna fritids. Med gympasal, slöjdsal och annat. Där stod jag ett antal eftermiddagar och kämpade febrilt med att bygga en gitarr. Jag sågade ut kropp och huvud ur en spånskiva och satte en planka mellan. Den blev klar dagen innan festivalen. Nu behövde den bara färg och det enda som fanns hemma var turkos oljefärg.
Dagen efter var det dags. Min gitarr hade förstås inte torkat men lika glad var jag ändå. Hela skolan var samlad i gympasalen. Det var häftigt att vara ”backstage” och tillhöra ”artisternas” skara. Min gitarr fick positiva kommentarer. Framträdandet gick smärtfritt, jag skulle ju bara stå bakom tjejerna och låtsas spela gitarr3.
Mer minnesvärt var att en av artisterna valde att INTE mima utan SJUNGA sin låt. Det var en kille i 5an, för övrigt samma kille som sjöng i förbandet till SJ som jag skrev om en annan gång. Som om det inte vore nog att han sjöng… låten han valde! Och chocken som följde! Han har alltså valt ”Man vänjer sig” av Kjell Höglund. En deprimerande skildring av vardagens eviga tristess. Med monoton röst sjunger alltså denna 11-åring inför hela skolan (klass 1-6) 6 verser om livets meningslöshet, jag återger hela sista versen här:
”Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig”
