Duschkannan

av Hasse Z.

Tagen från ”Sjökon — Hasse Z:s samlade verk 7”

1928

Jag är inte hämndgirig, men jag är långsint. Om någon förargar mig, blir jag inte så arg som förr — något gott skall väl åren lära — men jag har svårt för att glömma historien. Jag arbetar dock mycket på min moraliska förbättring. Jag använder morgon-timmarna för mina övningar. Då jag vaknar, bestämmer jag mig för att vara verkligt glad och god den dagen. Ingenting skall kunna rubba mitt humör. Jag drar upp rullgardinen. Den fastnar på halva vägen. För tio år sedan hade jag ryckt till och kanske fått ned hela eländet tillsammans med uttryck, som inte passa varken i tal eller skrift. Nu småler jag milt och säger: jaså, den ville inte gå längre! Vi få väl ta det med lämpor då. Och så tar jag om hela proceduren igen tills gardinen går upp jämnt och bra som en rullgardin skall, om den skötes rätt.

Man får inte bli ond på de levande och ännu mindre på döda ting. Det tjänar ju ingenting till att ösa sin vrede över dem. De bara tiga, men de behålla ändå sista ordet. Genom vänligt umgänge med möbler, husgeråd och kragknappar övar man sig i vänlighet mot människor.

Detta med duschkannan hände på min moraliskt sorgliga tid. Historien var besvärlig, den tog tid och den kostade mig även pengar. Jag vill dock inte neka till att den beredde mig glädje, en usel skadeglädje. Då jag nu med årens lugn ser tillbaka på händelsen, känner jag dock en viss lisa av att den slutade väl även för andra parten.

Jag bodde det året vid en liten badort i skärgården. Jag hade lagt mig där för att fullborda ett arbete, som var nödvändigt, om inte för andra, så för mig. Jag bodde först på platsens hotell, men grannarna störde mig och min skrivmaskin störde dem. Jag sökte ett ensamt litet rum, där jag kunde få vara ostörd, och jag fann slutligen ett i ett gammalt stenhus i byns utkant. Min värd var en gammal aktuarie i ett av statens verk. Han hade i många år tillbringat sin semester här ute, men i år hindrades han av ett giktanfall, som tvang honom att resa till ett mildare klimat. Han hyrde ut rummet åt mig för tre månader, och som han var en mycket ordentlig herre tog han hyran i förskott och uppmanade mig i ett mycket korrekt och allvarligt brev att vara aktsam om de tillhörigheter han lämnat kvar. I ett postskriptum skrev han: vill ni vara av den godheten att med nästa båt sända mig den duschkanna, som står i vänstra garderoben. Jag kan komma att behöva den.

Jag flyttade in i rummet. Jag gjorde allt så trevligt jag kunde. Och jag glömde naturligtvis att sända min värd duschkannan. Efter några dagar kom ett brev med påminnelse att omgående sända kannan. Just den dagen var jag i mina bästa arbetstag. Jag läste brevet på samma sätt som man kan höra på en människa utan att höra vad hon säger. Jag lade undan det och skickade ingen duschkanna. Dagen därpå kom ett telegram. Där läste jag med större uppmärksamhet. Där stod:

Sänd ögonblickligen duschkannan.
Münther.

Då letade jag reda på duschkannan, slog in den i ett papper och sände den till dess ägare. När jag väl lämnat av den, blev jag arg. Jag tänkte: därför att man hyr ett rum av en herre, är man väl inte skyldig att ta hand om hans duschkannor och skicka omkring dem på order hit och dit. Vi hade inte ens något kontrakt sinsemellan. Hyran hade jag betalt — all right — vad hade jag med hans duschkanna att göra! Om jag nu hade varit klok och förnuftig och tänkt de rätta tankarna, som man bör göra, även om det gäller en så enkel sak som en duschkanna, så hade jag sagt mig själv: du har orätt. Man bör inte underlåta att göra en medmänniska, även en hyresvärd, en tjänst. Om du inte hade velat sända duschkannan, så borde du protesterat redan då han skrev första gången. Du har orätt i allra högsta grad, och du bör omedelbart skriva till Münther och be om ursäkt för ditt slarv.

Tyvärr handlade jag inte på det vackra sättet. En stor och god man har sagt: det goda jag vet och vill, men det onda jag gör. Sådana äro vi människor. Jag gjorde det onda mot Münther. Jag gick till telegrafstationen och telegraferade till honom:

Har duschkannan kommit?

På hemvägen då jag gick förbi den lilla pappershandeln, såg jag i fönstret en rad vykort från badortens vackraste platser. Jag vände och gick in och köpte tolv stycken. På vart och ett av dem skrev jag: har duschkannan kommit? och för varje dag sände jag Münther ett av vykorten. Man skulle trott att jag nu tröttnade och slutade. Nej, det hade inte varit i stil med min karaktär. Jag genomför alltid en sak ordentligt. Hur dålig den än är. Då de tolv vykorten voro slut, började jag med telegram, som jag sände varannan och var tredje dag. Jag började med det vanliga: har duschkannan  kommit? men till slut förenklade jag ordalydelsen till: duschkannan kommit? omväxlande med endast: duschkannan?

Münther svarade inte. Det gjorde inte heller den källarmästare i Amerika, som under flera år fick vykort, brev, brevkort och telegram från en missbelåten gäst som skrev: oförskämt pris på ärter och fläsk!

Münther var tyst och det retade mig ännu mer. Han kunde åtminstone ha skrivit ett ovettigt och hotfullt brev. Eller ett kvickt och satiriskt, som av-väpnat mig och stoppat hela apparaten. Nej, han teg. Då slog det mig plötsligt att han kanske inte fick alla mina försändelser. Nå, det var lätt ordnat.

Jag tog kvitto på telegrammen och jag rekommenderade breven. En dag fick jag se i en tidning att han fyllde år. Han stod bland alla de andra något så när bemärkta personerna. Då fick han ett telegram på lyxblankett: hjärtliga lyckönskningar har duschkannan kommit?

Münther teg fortfarande.

Och ju mera han teg, desto hetare gick jag på. I de dagliga tidningarna satte jag in en annons på den avdelning, där mera privata meddelanden förekomma:

M—r. Har duschkannan kommit? För säkerhetens skull skickade jag honom tidningarna med annonsen förprickad. Hade han haft en tom väggyta framför sina fönster så skulle jag hyrt den och med jättestora bokstäver målat min eviga fråga på den — om jag haft råd till det.

En dag inträffade emellertid något som helt plötsligt kastade om händelseförloppet i affären Duschkannan. Ett bud ringde på min dörr och lämnade ett stort paket jämte ett brev av följande lydelse:

Med djup tacksamhet för det stora och oegennyttiga intresse Ni en längre tid visat mig ber jag härmed att som gåva få överlämna det egentliga föremålet för Eder omtanke.
Med utmärkt högaktning
Eder tillgivne Kristoffer Münther.

Med nervös iver slet jag papperet från paketet och stod där med duschkannan i handen. Han hade slagit mig. Jag var färdig. Sannolikt hade han haft det där lilla knepet i bakfickan hela tiden. Han bara lät mig hålla på tills tiden blev mogen. Och nu var jag fast. Men jag skulle slå honom på egen mark.

Jag skickade ögonblickligen tillbaka duschkannan. Utan ett ord. Och en timme därefter kom mitt vanliga telegram: Har duschkannan kommit?

Dagen därpå, då jag kom hem på middagen, stod duschkannan på mitt bord i hallen. Och samma kväll befann den sig åter hos Münther. Naturligtvis var den hos mig morgonen därpå, och naturligtvis kom den med en bumerangs träffsäkerhet under dagens lopp tillbaka till sin ägare. Så åkte den fram och tillbaka en månads tid, tills jag kom på den glada idén att något ändra på resrutten. Då Münther en dag satt i ett sammanträde i sitt verk inträdde en vaktmästare och sade:

— De är ett bud här med ett paket till aktuarien. Det är mycket viktigt att aktuarien får det nu.

Det var duschkannan.

Aktuarien gjorde en resa. Då han tog in på sitt hotell, räckte portieren honom ett paket som nyss kommit med posten. Det var duschkannan.

Aktuarien bevistade en nära anförvants bröllop. Mitt under vigseln trängde sig en vaktmästare in bland bröllopsgästerna och överlämnade till aktuarien ett paket, som måste lämnas just då. Det var duschkannan.

Icke ett ögonblick föll det Münther in att ändra adress för sin försändelse. Eller också realiserade han aldrig den tanken. Kannan kom alltid direkt till mig. Utan omvägar. Men så en dag, det var på våren, stannade den på hans sida. Jag blev förvånad, men jag tänkte: den kommer nog. Han ger sig inte. Den kom inte varken nästa dag eller den följande. Den kom inte på en hel vecka. Jag drog en suck av lättnad. Jag hade ändå vunnit till slut. Han var besegrad. Historien var slut. Vi kunde vila oss.

Det gick två år. Jag hörde ingenting varken av duschkannan eller Münther, och jag var på väg att glömma alltsammans, då jag en dag fick ett brev från min advokat, som berättade mig att Münther dött och att han i sitt testamente förordnat att av hans kvarlåtenskap skulle en duschkanna tillfalla mig. Detta som ett enkelt tack för den glädje jag under lång tid berett honom. Han hade hört att jag tyckte särskilt mycket om duschkannor.

Så hade han ändå vunnit spelet, den gode Münther. En dag kom duschkannan till mitt hem, och då jag stod där och höll den i min hand, kände jag en saknad som efter en god vän. Varför träffades vi aldrig? Varför lekte vi bara med varandra på detta tokiga och groteska sätt?

Fylld av vemodiga och allvarliga tankar gick jag länge och såg på duschkannan, tills jag plötsligt en dag slog locket av den, fyllde den med friska röda rosor och for bort och satte den på min väns grav. Och så fick duschkannan till slut, inte bara en lustig och dåraktig uppgift här i livet, utan också en vacker.

Skinnstrumpa – James Fenimore Cooper

Lindqvists Ungdomsböcker #223, illustrerad. Tryck: Grafiska Konstanstalten, Stockholm 1946 ”Skinnstrumpa” (”The Pioneers”) är den första av fem böcker i James Fenimore Coopers serie ”Leatherstocking tales” (kallad ”Coopers Indianberättelser” hos Lindqvists) och kom ut på engelska första gången 1823. Det var den första boken som kom ut i serien, men handlingsmässigt är den del fyra. Del …